ottosand

Idag är min första dag på hemtjänsten i Åhus, skulle bara gå brevid men nu sitter jag på CSK med en gammal tant som hade hög feber, men det var iaf. första gången jag åkte ambulans. Sov för övrigt dåligt natten till idag, blev nog inte mer än 3 timmar eller nått i den stilen, hoppas på ett par timmar mer i natt, som tur är kommer brevidgången imorgon vara på kvällen. Ikväll ska jag spela rollspel med busarna i Bromölla, hoppas jag inte är allt för seg.

Igår var det lite kalasande med några vänner, vissa av dem hade jag inte sett på 3 år eller nått i den stilen, men det var roligt att träffa dem igen iaf :) Hyffsat dött ute men brydde inte mig avsevärt, förfesten var iaf trevlig.

Nu har jag varit hemma i dryga månaden, eller snarare 1 månad och en vecka, tiden har gått snabbt. Har fått jobb på hemtjänsten i Åhus, kommer ha en 7-8 minuter dit med cykel, gött att inte vara beroende av bil och så, och fint att tjäna lite pengar så man inte är helt barskrapad sen när plugget börjar :D Har även fixat ett extra jobb som fotograf till en biliga till den lokala tidningen kristianstadsbladet, har fotat vid 3 tillfällen för dem nu och lär bli mer.

Idag, när jag var hemma i Åhus igen blev det en pizza med brusshan, sen drog han till jubbet och jag drog mig tillbaka till mitt rum där jag sitter framför datorn, lagom seg, och läser japanska tecknade serier på datorn :3

Känner mig lite tjock i halsen, men hoppas att jag inte kommer bli sjuk bara :(

Hundskall, var det som fick mig att vakna till första gången, jag kunde knappt minnas om jag hunnit somna för det första eller om jag var på god väg. Irritationen spred sig som ett behov att klia sig på kroppen, jag slöt ögonen och försökte somna om. Med en febrig yrsel vaknade jag en andra gång, återigen åt hund skall från byrackan jag vill se 6 feet under, tankarna flög runt utan att finna en stabil punkt, hjärtat slog tungt och snabbt utan synlig anledning, tyngre än det har slagit på länge, lika tungt och hårt som det kan göra när man har en person man gillar vilandes på sin arm. Mina ben brann under täcket, det kändes som de skulle spontant förbrännas om jag inte lät dem ligga utanför täcket, i den svala källarluften, på gränsen till kalt som vissa kanske skulle benämnt den. Efter ett tag tog jag beslutet att gå upp, gjorde mig 2 mackor till ljudet av en dåligt dubbad chick-flick som min syster och hennes tjej-maffia satt och tittade på...den dubbade dialogen var något av det ruggigaste jag hört på länge, kan man få öroncancer av att höra ljud så var det nog just den filmen man skulle löpt störst risk över att drabbas av det. Återigen nere på rummet i källaren, tystnaden bryts endast av knappandet på tangenter och suset från datorfläkten, vad väntas utav dagen imorgon? Låt oss vänta och se.

Sitter utanför resecentrum, lyssnandes på de två bönderna och deras bihang i form av fjortisar, tydligen skulle de till kopenhamn men fastnade i kristianstad. Jaaaa de skulle till köpenhamn, eller inte, snarare att de sa det till de två fjortisarna för att få ligga. De övriga ljuden i natten är ett larm som låter ett par kvarter bort; moppedister som racat i fjärran samt ett och annat burnande från raggarna på och vid p-däcket. Jag är hemma, i kristianstad, på väg till åhus. Imorgon blir det ikea igen, med Lukka, Frida och Hugo denna gången. Bör lägga mig direkt när jag kommer hem, får så hur det blir med den saken. Tankarna går till de kära i USA, undeandes vad de gör fem över sju en fredagskväll.

Trött som få, dags att knyta sig alldeles strax. Trodde jag skulle sitta vid min dator just nu, men så hade en grej lossnat i burken så jag måste sätta dit den, och hade inte alla grejer till det just nu, ska köpa alkohol på apoteket imorgon så jag kan rengör delen som ska tillbaka på sin plats. Rensat brusshans rum lite, så jag kunde få ut mitt skrivbord och mina högtalare och reciver, satt de temporärt inne i mitt rum. Min brors var det stökigaste och smutsigaste jag sett på länge, folk som klagar på min oordning ska se hur det såg ut där. Tror han slutar jobba alldeles strax, kl 03:00 tror jag, men ska nog vara i säng, sovandes innan han kommer innanför dörren iaf. Imorgon skulle jag kanske kika på nån garderob eller nåt med min mor, men jag hade planerat att kolla ut lite grejer på IKEAs hemsida och ta en andra tripp ner där rätt snart, få allt jag har nu på plats och se vad som kan behövas. Saknar mina kära i USA.

Ligger på magen i min säng efter en kväll i Bromölla by med vänner och andra jag inte känner, funderingen över hurvida smidigt det skulle vara att uppdatera bloggen via telefonen flög in i huvudet, träning ger fardighet så antar ju mer jag använder tangentbordet ju snabbare kommer det gå iaf :p hehe Annars är det bra med mig, var på ikea tidigare idag, med felicia, yngsta syrran. Blev lite blandade grejer till vrån jag bor i, skulle behova lite belysning mer än något annat just nu. Enda lampan jag har i rummet verkar ha gett upp :O En av mina bästa vänner sover utanför min dörr i natt, i gäst bäddsängen, i sallskap med hunden. Saknar en kär vän på andra sidan atlanten, hoppas hon hade en trevlig fredags kväll och "a good time" inne i Boston idag, samt att kreativiteten flödat vän gällande kvällens eskapader ;) Nu är ögonlocken tunga och telefonen ska få vila, sov gott alla! Kram

Landade i Köpenhamn 12:30 lokal tid, efter en tur inom München, möttes av mor. Bar hem till Kristianstad, hämtad av broren, hem till Åhus. Smörgåstårta, gå och handla med minsta lillasyrran på konsum, duscha och sen köra till Pappa och lillasyster Kajsa, middag och en promenad senare knackades det på farmors dörr. Sen till mormor och morfar, sen inom Johannes i vanneberga påvägen hem, körandes igenom Kiaby innan dess, undermedvetande tittandes efter ett tegelhus med tillhörande häststall, mörkret hindrade en annans klar sikt. Hemma väl, trött, slut på dag 1, onsdag.

Torsdag, vaken kl 8, kunde inte somna om, varken trött eller pigg, gick upp, på med löparskor och träningskläder, ut med hunden, kylan bitandes på de bara händerna, friskt och skönt, nästan kallt. Följde syster till bussen, därifrån löpandes en runda hem...nästan inne i duchen, Brorn vaken, ut en runda med han, hem, duscha, gröt...sen in till stan, Kristianstad. Jag och Emil, kaffe på söderport med pappa, sen möta Kajsa på stan. Hittade tröja på carlings, köpte inte. Gick och åt på Zekes, kollade rundor, kaffe på Darins, sen telefonköp på Telenor. Mer runda, sen skiljdes vi åt, jag och bror till Baron dator, kollade på skärm...kommer behöva en snart. Sen Elgiganten, köp av Iphone ateraljer, prutade 25%, sen hem till Henrik Lukka, på mera kaffe. Emil skulle jobba, behövde åka, jag stannade, pratade, sen köpte vi kebab, snälla Henrik bjöd mig, sen promenad i tivoliparken innan solen gick ner, sen sjutsade han mig hem till Åhus :) Nu är jag hemma, aningen trött, är det jetlagg?

Hoppas Desirée och Lisa har det bra i Boston, kollade i fotoalbumet igår natt, somnade med ett leende på läpparna, tack för allt :) puss kram sov gott, kommer däcka tidigt i kväll....kanske.

21 månader senare, med 2 dygn tills jag lämnar "this land of milk and honey", är det inte undra på att man stället sig frågan vad man har tagit för lärdommar över hela vistelsen.

Jag skulle nog vilja påstå att jag känner mig själv lite bättre, känner till båda mina starka och svaga sidor, det positiva och det negativa, vet vad jag kan framhäva, vet vad jag har att jobba på.

Jag har funnit en ny god vän, och oavsett mina övriga emotionella band till henne är det hennes vänskap jag värderar alldra högst, utan den skulle det andra bandet inte funnits ändå. Hon gjorde mina sista två månader till de bästa i landet, i hennes sällskap känner jag att jag bli en bättre variant av mig själv, utan att rucka på mina principer, om än kompromisa, som det ska vara.

Jag har funnit ett nytt mål i livet, studera vidare, men framför allt kunnat lista ut exakt vad, något jag inte visste innan jag åkte hit. I höst börjar studierna, på änsålänge okänd ort, allt från Lund till Umeå kan det bli som det ser ut nu.

Jag känner mig mer mån om att visa uppskattning för folket jag omger mig med, som jag annars kanske tagit förgivet, ska försöka att visa de mer respekt utan att verka allt för blödig.

Jag har fått en förnyad livslust, en vilja att utfortska nya aspekter av livet, ta vara på de gammla, uppskatta nuet, se framemot framtiden, ta lärdom av det förgångna. Uppleva livets bra och dåliga stunder, känslomässiga toppar, och dalar, allt som man kan känna och som gör en uppmärksam på livet, att man lever.

Vill tacka er som har eller kommer göra mig sällskap på den underbara resan vi kallar livet, hoppas jag inte är eller har varit ett allt fördrygt resesällskap hitills, och hoppas det finns möjlighet till flere fina stunder vi kan dela!

Puss och kram, ses på Åhus stan.

Sista fredagen i USA idag, imorgon sista lördagen, kort och gott sista helgen i USA. På tisdag kväll bär det av mot Europa, en kontinent jag inte sett på 21 månader, spänningen inför resan har börjat byggas upp. Hade som tidigare nämt min sista arbetsdag i onsdags, igår (torsdag) städade jag ur det sista i mitt rum, sen hade mina värdföräldrar fullt upp med att rengöra alla dammiga hörn efter min vistelse där.

Idag, fredag, har jag inte gjort allt för mycket, mest tagit det lungt, ute och sprang imorse, eller förmiddags, sov till 8:30 iom. att jag inte behöver asa mig upp 7:00 varje morgon nu :O Sen begav jag mig till Dess, hållit hennes sällskap under dagen och försökt låta bli att göra henne allt för upprörd med mitt filosoferande och ifrågasättande av livet i helhet.

Ikväll blir det sushi, sen kanske bio, om finanserna tillåter, sak se om jag inte kan ragge upp ett par löparskor innan dess, får se om man hittar några bra och prisvärda, annars får det va.

Imorgon har jag inte allt för mycket planerat, kanske var den där middagen jag inte vet så mycket om med Lisa och Dess, annars fortsättning på "low key" temat.

Söndag mitt på dagen ska det bli brunch med familjen, sista gången jag äter med dem kanske :O Skulle vara gött om ungarna kunde hålla sig med lite bordsskick, då skulle jag bli glad, eller iaf låta bli att prutta och rapa vid matbordet :3

Nauw får det vara slutskrivet för denna gång, ses och hörs snart allihopa :)

Ahhh, ingen djup snack i detta inlägg! Fastnade för en av lady Sovereigns nyare låtar...den är såååååå bra :D



Den har gått om och om igen nu ett dussing gånger :) Give me a party, and I'll bring the music.

Jag vill minnas eftermiddagar när jag kom hem från skolan till min fars lägenhet, man var hungrig eller sötsugen, nyttig som han alltid var fanns det ju aldrig godis eller kakor hemma, på sin höjd degestive kex. Vad jag brukarde för om ingen annan var hemma var att hälla i mig pärlsocker, eller strösocker, tills sötsuget var borta. Senare i livet, när man hade mer pengar att röra sig med, kunde man ju gå och köpa godis lite som man ville...ett resultat av detta blev att jag gick från att ha haft noll håll i tänderna upp till kanske 12 års ålder, till att åren efter ha flertalet begynnande hål.

När jag var ännu mindre, runt 8-9 år, valde jag att sluta äta godis helt, mot att få 100:- kr i månaden av min mor. Det första av de två åren jag gjorde detta åt jag inte en enda godis bit, rätt skulle väl vara rätt tyckte man med ett barns naivitet. Det andra av detta åren hittade jag, under en av många perioder med extremt sötsug, en dammig kolaflaska under soffan, jag mins inte vad jag gjorde där under till att börja med men jag mins att jag åt upp den. Jag minns fortfarande den söta smaken, och senare den bittra smaken av dålig samvete, jag tror tillochmed att jag erkände för min mamma och hon sa att det var ok för det var bara en gång, men jag visste innerstinne att det inte var ok, jag hade brutit mitt löfte och sållat mig till skaran av folk som säger en sak, men sällan håller det.

Om man preciserar en sak, i ett löfte eller annat, och sen inte håller det, så skulle man inte givit det löftet till att börja med. Man skulle stoppat in ett "kanske" eller ett "vi får se" i meningen, för det finns inget bättre sätt att förstöra ett barns oskylldighet eller tilltro än att lova dem saker och sen aldrig riktigt fullfölja, gång på gång. Om jag någonsin ger mina barn löften, vilket jag antagligen kommer göra, är det för att hålla dem, kosta va det kosta vill, i tid eller annat.

Jag vet att det låter naivt, men det är lika naivt som att lita på folk, något jag ofta är villig att göra, men å andra sidan känns det som att jag alltid är beredd på att bli besviken. Fördelen med att ha låga förväntningar är just den uteblivna, eller till vis del mindre, besvikelsen som kan infinna sig. Jag skulle dock inte kalla mig själv pessemist, är det något jag ofta lever på så är det hoppet, är det något man kommer ångra senare i livet är det alla chanser man aldrig tog, varför man inte agerade annourlunda.

Jag känner dock att det finns en tid och plats för det mesta, ibland tänker man med hjärnan, ofta rationellt, kyligt....ibland tänker man med hjärtat, låter ens känslor styra över ens agerande. Tycker inte det finns ett övergripande svar om vilket som är rätt eller fel, snarare tycker jag de båda ska vara aktiva i de flesta beslut. Även om ens hjärta guidar en i en riktning ens hjärna tycker kan vara fel, betyder det inte att en av dem alltid har rätt, omständigherna kan fullständigt förändra två senation som på papper ser likadana ut.

Det är nog därför jag gillar livet, dess oberäknilighet, dess förmåga att överaska en, känslor som kommer och går. Att allt är kemiska reaktioner kan man väl köpa, men det som jag tycker är facinerande när man är kär är att det är över något imateriellt, personen i frågas personlighet, oavsett om man först lockades av en persons yttre är det tillslut dess personlighet man faller för, om än till viss del i kombination med de yttre attributen, som till viss del kan ses som en förlänging av det inre. Så är det i alla fall för mig....om man skulle sätta det på papper, vet inte om det är lönt att överanalysera något som man aldrig kan se, ibland skulle det vara skönt att bara koppla bort hjärnan och känna, att vara.

Med tankarna föackande mot vad som väntar inför morgondagen och dagarna därpå är det inte undra på att en viss ångest spred sig, dock tackar jag min förmåga att rationalisera ut den känslar efter den knappt hade börjat, jag känner blicken flacka, tankarna saktar ner, fingarna rör sig långsammare, dags att säga godnatt.

God natt alla nära och kära, vi ses igen.

Min plan för i afton, att göra mig kvällsliga rutin vid datorn, därefter lägga mig innan 11:00pm och förhoppnings vis vakna upp kry och utan ont i nått knä och ut och ta en runda, regn eller inte regn...kanske om det ösregnar så skiter jag i det...men det skulle vara det då.

När jag var liten cyklade jag så ofta jag kunde till mina kompisar, cyklen var då vad bilen är för mig idag, en frihet. Friheten att bestämma själv när och var man skulle ta sig, att slippa vara i en beroendesituation till någon annan än sig själv. Allt som ofta när man cyklade hit och dit kom jag och tänka på hur jobbigt det var ibland, hur man pressade benen tills de nästan gjorde ont, hur man flåsade som en get efter att ha tävlat mot en kompis till kiosken man skulle till för att köpa godis. Jag undrade ofta om det antingen bara var jag som var svag, eller om det var lika jobbigt för alla, kanske hade jag lite luft i däcken och därav blev det jobbigare? Dessa frågor gick obesvarade under min barndom, men de återkom till och från, tillsammans med annat ifrågasättande, ofta stannade dessa frågor om saker och ting i tankarna, ibland blev de till antagande om hur och varför saker var, rationaliserande och så vidare.

En annan av dessa frågor som följt mig ända in i mitt vuxna liv är frågan om jag hör dåligt. Det går inte en dag utan att jag säger "va?" minst ett par gånger, undantaget skulle vara om jag inte har någon mänskligkontakt under nämda dag, men det händer inte allt för ofta. Inte inte höra vad personer säger kan uppfattas på olika sätt av olika personer, folk kan tro att man inte lyssnar, eller att man hör på vad de säger men man lyssnar inte aktivt. Vissa kan direkt ta illa up, vissa blir irriterade då man för 3:e gången kläcker ur sig ett "va?" över samma, för mig, gröt av ord som tydligen var en mening. Då min hörsel i övrigt är relativt bra har jag på senare år utvecklat ännu en teori.

Teorin om att min tankeaktivitet direkt hämmar min förmåga att till 100% hänga med i en diskussition, att medans en person pratar om en viss grej flyger min hjärna iväg åt olika håll beroende vilket ämne som diskuteras eller berörs, en anledning till att den gör detta vill jag skylle på min talpedagog jag och en klasskamrat blev skickad till under lågstadiet, 3:e klass om jag mins rätt. Jag hade ett lätt problem med stammning, jag hakade mig lätt i vissa situationer, inte jätte alvarligt med tydligen illa nog för att jag skulle slippa svenska klassen, eller vilket block de nu skickade en till huvudbyggnaden under.

Jag mins två saker från dessa besök, det första var att jag blev dit skickad med den andra personen i klassen med talfel, som råkade vara den, för mig, sötaste tjejen i klassen, som jag även var kär i, eller jag tror jag var kär i henne...visste man ens vad kärlek vad när man var så ung? Aja, back on track...det var det första, det andra var det som jag antar avhjälpte min tendens att stamma. Det var att "tänka efter före" innan man skulle säga något, hade man något att säga skulle man ta sin tid och berarbeta meningen i huvudet innan man sa den, på så sätt visste man vad man skulle säga och det var mycket mindre chans att det blev fel på vägen ut ur munnen. Detta är vad jag tror han sa iaf, det jag minns, det var väl en 15 år sedan nu så jag kan lika gärna ha fel.

Detta fick till följd att jag ofta gick runt och tänkte på saker man kunde säga, eller vad folk skulle kunna tänkas säga till en och vad man då skulle kunna tänkas svara, ett bra knep för att verkar mer självsäker och inte bli "caught of guard", det var ju skönt att ha svar på tal när någon annan unge försökte reta en eller säga något roligt på ens bekostnad och man bara kunde kontra med något som fick han att se ut som den dumma. Dock vill jag minnas att mina försök till omvänd psykologi i 4:an och 5:an var relativt fruktlösa, men att under högstadie tiden var en, till ytan, mental styrka användbart.

Åren gick, och man samlade på sig nog med självförtroende och självtilit att man inte behövde gå runt och ha konversationer med personer i huvudet, dock lever denna förmåga kvar till viss del när min hjärna är under stimulerad. Det kan vara intressant och fundera på vad personer skulle svara på frågor eller vad man själv skulle svara om de frågat en något, enda skillnaden nu är vetskapen om felmarginalen, om man inte känner en person tilräckligt bra, eller bra tro sig känna någon, eller att man bara läst dem fel kan en "fantasi konversation" ha lika mycket verklig förankring som ett avsnitt av bumbi björnarna.

Aja, det var inte riktigt detta som var idén med denna vägg av text, jag vill främst få fram att min till synes dåliga hörsel mest ofta är ofrivillig, oplanerad och minst lika irriterande för mig som andra, att ibland inte ha hört en hel mening bara för tankarna flög i väg en sekund åt ett annat håll, som en vildhäst som vägrar bli tämjd, eller som en osäker 3:e klassare med talfel.


....för övrigt kan det vara tungt att förlora något man aldrig har haft....

Nu ska jag ta lite vatten, sen ska det sovas! Förhoppningsvis, jag ser ingen anledning att jag inte skulle somna...men så sa jag om den där koppen kaffe tidigare idag med...fuck, skulle inte sagt det där sista, I'm jinxed! ;'(

pöss

...skriver jag som rubrik, men ska sanningen fram har jag två saker som är så pass viktiga och överhängande att jag inte borde kunna tänka på något annat tills de är fixade...men, sån är inte jag. Jag besitter förmågan, kalla det en gåva eller en förbannelse, att koppla, varva ner och rikta mina tankar iväg från saker som bör tas tag i, till saker som annars kanske inte är lockande när det finns roligare saker att ta del av.

Skrivandet i denna blogg är något som tar fart så in i helvete, inte så mycket för att har något vettigt att säga, det jag går runt och tänker på dagligen är redan sagt, "jag åker hem snart", "Jag har packat si och så mycket", "jag ska äta kebab första dagen när jag kommer hem", "jag är kär i Desirée", "Undra om jag kommer köra bil bättre eller sämre när jag kommer hem", listen kan göras lång, lång och uttråkande för någon utan någon som helst insikt i mitt liv. Tur att ingen sådan läser allt detta då, eller det kanske det är...vem vet.

Skolan i höst, är ytterliggare en grej jag tagit upp tidigare, något jag fortfarande ser framemot, något som känns nytt och spännande, något att ta sig an som jag inte har mycket kunskap om alls. Bara att skaffa någonstans att bo inom tidsramen från det att man fått reda på vart man ska plugga tills dess att skolan börjar känns som en omöjlighet, hur går det till, vem hjälper en, ska man sätta sig i bostadskö redan nu till alla de 8 orterna jag sökt till? jag har ingen aning och jag känner mig vilse, vilse inför det okända, men samtidigt känns det som att det kommer bli roligt, skoj, utvecklande, utmanande...det är var jag hoppad på iaf :)

om 53 minuter kommer jag önska att det slutat regna, då ska jag hoppa ner förtrappen och ta mig de 15 meterna till bilen, skjutsa Nick till pianolektionen för sista gången, hämta Will där i mellan, samt hämta Nick igen, för sista gången. Imorgon blir det biltur med Nick till Concord för sista gången, på onsdag trumpet lektion och math club skjutsande av Will för sista gången. Igår kanske jag var på bio i USA för sista gången, det är mycket "för sista gången" nu i slutet känns det som, dock vet jag ett par grejer, särskillt saker som inträffat nu i slutet som jag vet att det inte var och är för sista gången.

Nu får jag väl masa in mig på tullverkets hemsida, ut i cyberrymden och se om jag hittar tillbaka hit till Bloggen om en stund, eller någon dag...man vet aldrig :O

kram kramis kramandes

"Nej, jag ser ingenting som kan stoppa mig från att inte ta en kopp kaffe när jag kommer hem" sa jag till Desirée och hon instämmde, "Ja klart du kan göra". "Jepp...ska bli gött" tillade jag, drog på mig skorna och sprang igenom regnet till bilen.

Efter att ha hämtat upp äldsta ungen, som nu sitter och hostar i köket läsandes sin 1354:e bok sedan jag kom hit, och ha nekat Mimi och hennes två kompisar skjuts i tron om att jag skulle hämta yngsta ungen med...vilket jag hade glömt att jag skulle, så de skulle fått plats, men men, lite regn har ingen dött av. Ja ja, iaf. så var jag åter utanför mitt hus, enda förändringen denna dagen var att jag hade en unge mindre på halsen samt att jag tog det alternativa hållet runt vägen vid kvarteret, vilket fick till följd att bilen stod åt motsatt håll som den brukar, vilket inte direkt spelar något roll eftersom jag alltid parkerar på en genomfarts väg på gräsmattan.

Otåligt dragendes i dörren sträckte jag mig förbi Nick, låste upp dörren samt skjöt in den, sparkade vant av mig skorna till höger, precis framför dörren till hallen utanför mitt rum, och kastade in kepsen mot sängen på mitt rum...den lade sig på plats uppochner. Stegen härnäst tog mig mot köket, dysterheten som låg över rummet, mycket på grund av det gråa vädret samt smattrandet av regn mot rutan, av hjälptes med tändandet av taklampan vars varma sken muntrade upp tillräckligt för att på minna mig varför jag befann mig där jag var.

Tyngden på kaffetermosen skvallrade om att faren i familjen inte hade druckit mer än en kopp av det kaffe han hade kokat på söndags morgonen, jag reflekterade inte vidare över om det egentligen är min uppgift att tömma den eller inte, då anledningen jag höll i termosen till att börja med var att sätta på en bryggning till mig själv. Jag kunde redan föreställa mig den varma koppen med kaffe, kaffe med smak av hasselnöt. Kaffesumpen åkte ner i soporna, det överblivna kaffet i termosen ran tyst ner i vasken, vatten från kranen sköljde bort det sista av det svarta guldet i denna hållare av livselexir, och sedan åter tyngde ner min hand med dess vikt av rent H2O.

Små droppar stänkte upp på ovansidan av kaffebryggaren då jag fyllde på behållaren baktill, upp till markeringen intill nummret 8, en indikation vars siffra inte alls korelerade till antal koppar kaffe, om det inte är dock-service koppar vi pratar om, utan snarare 2-3 riktiga koppar. Men locket till vattenbehållaren stängt var det dags att leta igenom kaffeförådet i skåpet under vattenkokaren, det hasselnöts besmakade kaffet hittades med lätthet, men vart var filterna? VAR I HELVETE ÄR FILTERNA?? NEEEEEJ! Ta mig liv nu gud, sluta driva med mig, tortyyyyyyyr! Någon har tagit det sista av filterna, utan att tycka det är en så stor grej, inte ens skrivit ner det på en lapp....denna Någon är en aningen flintskallig man kallad Robert Cunningham, vars tankspridhet är väldokumenterad i mitt minne...förvåningen över detta snedstef uteblev sådeles...

....jag hittade mitt substitut, chocklad mjölk, som jag likt ett litet barn suttat på medans jag skrivit denna menlösa texten, mycket som bevis för en god vän som påstår att hon inte har något att skriva om, som att hennes liv på någotsätt är tråkigare än mitt. Men i min värld är det inte hur mycket man upplever som sätter gränserna för kvantiteten samt kvaliteten man skriver...utan det är förmågan att ta något tråkigt och vardagligt, och göra det till något extra ordinärt...det är en kvalitée jag inte riktigt besitter ännu, därav min "wall of text" utan någon egentlig mening eller tillfredsställelse efter man har mödat sig igenom den.

Vi hade i alla fall tur med vädret.

Min sista "riktiga" måndag i familjen här, ett sista ryck med rutiner idag och 2 dagar framöver, onsdag är sista gången jag behöver hämta och lämna ungarna på skolan, sista gången jag behöver göra samma tråkiga lunch på grund av deras tråkiga smak.

På onsdag är min sista dag, på torsdag ska mitt rum vara tomt och jag har antagligen flyttat in i vardagsrummet för att bo där mina sista nätter. Min plan är att få paketen skickade innan torsdag, eller på torsdagen, så man har det urvärlden...det skulle iofs. betyda ett par dagar utan till gång till min dator, som antagligen kommer bli ett par fler iom. att mina paket mest troligt kommer anlända ett par dagar efter jag har kommit hem.

Min sista arbetsmåndag, min näst sista måndag i USA, får se vad för spännande saker man kan hitta på idag, vet 3 saker jag bör göra, varav 2 är möjliga, varav 0 jag vill ta tag i just nu denna minut.

Gårdagen bjöd på fin fint väder, vaknade till runt 11:25am, trodde jag skulle ha blivit väkt av ett telefonsamtal dess för innan men så vart icke fallet, dock var det skönt att sova ut, känner att jag skulle behövt det denna morgonen också. Efter att ha fixat lite frukost, och i princip slevat i mig hela gröten ringde jag till Dess som sovit över hos Lisa, vars säng är det ända stället hon kan sova ordentligt. När chocken hade lagt sig från att fått höra att de faktiskt sovit längre än mig, begav jag mig åt deras håll efter att jag blivit klar med mina morgonbestyr. Som en nål i ögat lös "low tire" lampan med sitt sedvanliga oranga ljus, likt polstjärnans glans drogs min blick mot dess enkla budskap att kolla trycken i mina däck...inte idag heller, inte idag heller kära bil....gör luften gratis på bensinmackarna så man slipper ha skrammel med sig så skulle jag kunnat överväga att åtgärda felet.

Efter 3 högersvängar på raken var jag hos Lisa, vars adress jag aldrig lärt mig i huvudet men jag kan hitta dit i sömnen, flickorna var redo, sånär på skorna som fattadees på deras fötter. Minuten senare var jag åter bakom ratten, bilen rullande, "low tire" lampan lysande, kosan styrd mot Boston.

Parkering hittades som vanligt runt Kenmore square, ett stenkast från änden på Newburry, desto längre till downtown, men lite rörande på benen var inget som oroade oss, de tre musketörerna. Efter att ha fäktat oss igenom Urban Outfitters bestämde jag demokratiskt att vi skulle gå mot Bodega, ingen misstyckte eller så hörde jag inte det för den kraftiga blåsten. Efter nån minuts vändande där inne gick vi omvängen via The Christian Sience Center, därefter igenom Prudential gallerian och sen ut på Boylston, där vi styrde näsorna mot norr, nosandes efter ett starbucks att hjälpa vår blodsocker nivå nå nya höjder. Kaffe, varm chocklad och andra nyttigheter inköptes, blott ett stenkast från den första av de två gröna oaserna inom räckhåll, gav oss de sista krafterna att lunka ditt för att ta plats på första bästa park bänk med solsida.

En runt en 1/3 till 1/2 timme sedan, efter att ha låtit solen smeka våra ansikten, att ha girigt lapat dess strålar, var det dags att börja den, alltid till synes, längre vägen tillbaka till bilen.

Försten av var Desirée, E-post läsande och igenomgående av veckans ranson av läxor stod på schemat. Sist men inte minst, en obetydligt stund senare, slog Lisa igen dörren efter sig och jag vände fören hemått, efter att ha lämnat in gårdagens hyrfilm "Wanted" på ett ställe där "mupparna" jobbar som Mia så målande beskrev det. Ett telefonsamtal senare och jag hade ändrat min slutdestination till Dess ställe, fixande av mat stod på agendan, dock hemma hos mig. Knäckemackor, kyckling chili con carne och lite pasta från en tidigare dag mättade våra magar, varefter mitt föreslag om bio inte fick något mothugg.

In mot Boston by, en andra gång, de höga byggnaderna tornade upp sig som gammla vänner som välkommnade oss genom skuggorna de kastade på oss. Den extraordinära chaufören hittade vant i asfaltsdjungeln, det dröjde inte länge förens den vita springaren var bunden runt första bästa lediga rastplats markerad av en påle i marken med tillhörande mätaranordning på toppen.

Filmen jag ville se hette Adventureland, med lite mindre än 15 minuter tills att reklamen började valde vi att besöka CVS först, tilltugg skulle inköpas. Med min vanliga tur ställde jag mig i den långsammaste kön, dock hade vi ett par minuter till godo när vi väl tog plats i biostolarna.

Runt en timme och femtio minuter senare var det dags att sträcka på sig, filmen var bra, rolig och mysig, true love will prevail. Istället för att röra benen mot utgången observerade vi lömskt de andre matinéernas starttider på de överiga salongerna i samma korriodor....så istället för att gå hem blev det ytterliggare en bio, senaste Fast and the Furious, #4.

Med två filmer till priset av en under bältet var det dags att göra kväll, jag körde hem damen och tackade för hennes sällskap, som vanligt mycket uppskattat. Sen var det sovdags för mig, men inte förens efter lite datorkollande...som lämnade mig aningen för trött idag, kanske skulle man ta en lur? :O

Ska äta upp min ljumna gröt, sen se till att idag blir en bra dag, ses och hörs!

kram